Cinematography friday

Her2

Spike Jonze är en av mina, ännu aktiva favorit-regissörer. Därför var förväntningarna höga när jag skulle se Her för första gången för ett och ett halvt år sen på Göteborgs filmfestival. Jag blev inte besviken.
I fotot lyckas Jonze fånga förälskelse trots att vi bara får se den ena parten. De vackert komponerade bilderna, med det mysiga filtret matas på varandra men jag får inte nog. Jag vill leva i den där världen. Allt känns mjukt och smidigt på något sätt.

Her1

Theodores lägenhet är också helt otrolig. Alla de stora fönstren i alla rum gör att hans vakna nätter känns extra poetiska men gör också att varje bild blir mer intressant. Men vi får inte bara se förälskelsen, vi får också se Theodores (Joaquin Phoenix) ensamhet. Hans ensamhet i den stora staden (som är en blandning av Shanghai och LA) blir extra tydlig med de där enorma fönstrena. Ute snurrar världen på men han ligger i sin säng och stirrar i taket, eller tittar på när det sker. Som att han är avskärmad från världen. Vilken han ju till viss del är i filmen.

Her är en riktig godbit och min favoritfilm från 2013, och kanske nästan främst för det vackra fotot.

Her3

Cinematography friday

TouchofEvil1

Igår såg jag äntligen hela Touch of Evil. Orson Welles utmärker sig i sin tid genom att ha otroligt djup i sina scener där inte sällan det som sker långt bort i bakgrunden spelar roll. Bildkomponeringen är också fantastisk emellanåt, speciellt mot slutet av filmen när vår hjälte skall smyga och lyssna på ett samtal som förs utan ett bli sedd.
Touch of Evil eller Citizen Kane är filmer som är typiska att få se när man läser filmkunskap. Det kan ju verka tråkigt att välja en sådan film, men faktum är att det finns en anledning till att alla cineaster har de den här. Det är ett mästerverk.
Den ärliga och hederliga Mike Vargas och hans fru Susan Vargas kämpar i en mexikansk stad, nära amerikanska gränsen, mot brott och korruption. Det är en spännande film, perfekt för den som gillar rafflande polis-filmer mot en maffia som korrumperar in i maktens korridorer. Den klassiska sekvensen som gör att Touch of Evil har den status som den har idag, är öppningssekvensen som är en enda lång tagning där vi får se en bil som har en bomb placerad i sig.
Så om du, mot förmodan inte har sett en av de bästa filmerna från 50-talet, så är det dags nu. Touch of Evil är en riktig gobit, speciellt fotomässigt.
touch-of-evil2

5 Orsaker till varför jag älskar The Unbeatable Squirrel Girl

5. Hon gömmer sin enorma svans i byxorna när hon är sitt alter ego Doreen Green, och det funkar!
TheUnbeatableSquirrelGirl3

4. Hon har en egen theme song, som hon har hittat på själv, och som jag tror har samma melodi som Spider-Man’s låt…
TheUnbeatableSquirrelGirl2

3. Hon har små kort med ”Deadpool’s guide to super villain super accessores” som sin främsta kunskapskälla.
TheUnbeatableSquirrelGirl5

2. Hon snor Iron Man’s delar av olika suits och lyckas fixa två dräkter till sig och sin vapendragare, ekorren Tippy-Toe, och de ser AMAZING ut.
theunbeatablesquirrelgirl7

1. I hennes egna lilla värld är hon världens bästa superhjälte där hon är hyllad och älskad av alla (vilken kanske inte riktigt är fallet utanför hennes fantasi).
UnbeatableSquirrelGirl6

Så om du inte har läst Marvels The Unbeatable Squirrel Girl än, gör det omgående! Det är en comic som verkligen inte tar sig själv på för stort allvar, men som ändå är spännande och känns varm och uppriktig.

Ex Machina

ex-machina1

Så, Alicia Vikander har inte bara lyckats fånga storvinsten i Hollywood (ja, jag pratar om Michael Fassbender), hon verkar också ha fått riktig fart på sin karriär over there. I Ex Machina spelar hon roboten Ava med ett AI program. Oscar Isaac är google-miljonären som har skapat henne och nu vill han testa vad hon går för. Klara hon det klassiska Turing-testet? (Turing-testet är ett prov där en människa skall interagera med en robot och se om hen någon gång misstänker att det är en robot.)
Domhnall Gleeson är en programmerare på Oscar Isaacs företag som får den fantastiska chansen att få vara människan i Turing-testet.

Jag är så glad att Gleeson har fått den här rollen. Han är en riktigt bra skådespelare och även om jag inte ogillade About Time lika mycket som vissa andra så är ju sällan romcoms de filmerna när man får se skådespelares fulla potential i (yes, här tänker vi alla på de tio år som McConaughey ägnade sin talang åt att vara Hugh Grant i USA). Förutom att Domhnall Gleeson är duktig så kan vi väl alla enas om att han utgjorde en rätt bra Bill Weasley pga har verkligen den där snygga-storebrorsan-auran.
Ex-Machina-in-Norway
På tal om något som är snyggt så är platsen som de spelade in på i Norge helt fantastisk. Det är ett hotell och det går att få leka galen vetenskapsman-miljonär för ”bara” 1450 norska kronor natten
(Juvet Landscape Hotel). Totally worth it!

Filmen är en annorlunda sci-fi berättelse om människan, känslor, skapelsen och hur galet creepy det är att någon bor typ ensam ute i norska vildmarken. Nästan från början till slut hade jag en olustkänsla i kroppen, lite som jag tänker att själva Turing-testet skulle kännas när man gör testet med en robot som liksom nästan klarar kriterierna, the uncanny valley.
Regidebuten från Alex Garland är imponerande. Filmen är fantastiskt snygg, frunktansvärt skrämmande och känslosam. Det är riktigt tråkigt och faktiskt ganska konstigt att SF valde att dra tillbaka visningen av filmen. Tydligen var orsaken följande: ”Orsaken till att den inte går upp på bio är en sammanlagd bedömning baserad bland annat på filmens kvalitet och potential för att hålla för en biografvisning”.
Vad är det för trams egentligen? Här har vi en riktigt stark film men en svensk skådespelerska med ett bra orginalmanus. Det är många av förra årets festival-filmer som nu går upp på bio, men det känns ändå tråkigt att välja bort en betydligt mer aktuell film till förmån för filmer som det pratades om för ett år sedan. Så vill ni se Ex Machina nu så får ni helt enkelt ladda ner den olagligt eller så är det bara att vänta till 26 Juni då den släpps på VOD.

Ex Machina får fyra av fem synkade danssteg från mig.

exmachina2

Avengers: Age of Ultron

Avengers1

Det är ett bra tag sen Avengers: Age of Ultron hade premiär i Sverige och jag såg den förstås samma dag. Men nu är det äntligen dags för mig att skriva lite vad jag tyckte och kände.
Eftersom det har gått ganska lång tid sen premiären så blir det fullt med spoilers här. Så sluta läs om du inte har ett filmen än, och gå och gör det. Blockbusters är bäst på bio, så vänta inte tills den kommer ut på VOD och DVD/Blu-Ray.

Så, Avengers: Age of Ultron har fått blandad respons. Min generella känsla är att människor som har sett allt i MCU (Marvels Cinematic Universe) uppskattade den och att människor som inte sett allt tyckte att den var för rörig med för många karaktärer i. Detta är inte något sätt att säga ”ni fattar inte, ni är inte tillräckligt nördiga”, utan mer en observation som jag tycker är rimlig.

Jag tycker att det är spännande att Marvel Entertainment nu är så stora att de inte bara kan göra superhjältar till något mainstream utan att de har tagit steget längre, de har tagit serietidningsformatet till bioduken. Inte som Ang Lee i Hulk där man kunde se bildrutorna i klippningen utan sättet att berätta historien. I serietidningsberättelserna är det ofta oklarheter som man helt enkelt bara får bläddra vidare från, oftast beror det på att man inte har läst ett gammalt nummer eller en parallell berättelse från en annan karaktärs perspektiv. En annan grej som ofta förekommer i serietidningar är hjältar som, om du är ganska ny i serietidningsvärlden (som jag är), man inte känner igen. Jag läser Captain Marvel och hon ringer telefonsamtal och träffar både kända och okända (för mig) hjältar. I tre rutor i en hel story kan Captain America förekomma och sen inte vara med mer. Jag läste nyligen Civil War-storyn och där vimmlar det såklart av hjältar, stora delar av Marvels universum är inblandat men samtidigt så skymtas bara de flesta i actionscenerna.
Många delar av Age of Ultron innehöll både dessa delarna. I slutstriden flyger War Machine in, som förvisso varit med på festen i början av filmen, och hjälper till att rädda människor. När The Avengers är i Wakanda för att stoppa Ultron från att lägga vantarna på Vibranium/Adamantium, så dyker Andy Serkis upp och spelar en karaktär som vi inte får något bakrundsinformation om över huvud taget. I början av filmen skall de komma åt Lokis septor som finns i en Hydra-bas. Basen styrs av en man som heter Strucker.

Så mycket smågrejer händer i den här filmen som spelar stor roll för handlingen och som är betydligt lättare att ta till sig om man har sett alla filmer innan, och helst även sett de två abc-serierna Agents of S.H.I.E.L.D. och Agent Carter. Jag är glad att jag även hade kollat upp lite kring vilka Scarlett Witch, Quicksilver och Vision var. För att förstå deras krafter lite bättre (okej, Quicksilvers kraft är rätt så enkel att förstå, men de andra två är lite mer oklara).

Att jag hade med mig allt detta in i biosalongen gjorde att jag inte lika lätt upptäckte det svåra och oklara i berättelsen. Jag visste redan vilka karaktärerna var och behövde inte en bättre introduktion till Vision än att han lyfter hammaren och har en ”infiniti gem” i pannan. Så här i efterhand fattar jag hur vissa delar av filmen känns förhastade och förvirrande. När man gör en film så kan man inte förlita sig på att alla ska ha sett allt i samma universum, speciellt inte när det innebär 10 filmer, 50 50minuters-avsnitt ur två tv-serier och helst också läst lite serietidningar. Avengers: Age of Ultron är en blockbuster-film, den kommer förmodligen bli den mest inkomstbringande filmen det här året och det betyder att den ses av oerhört många människor, folk som inte har sett alla filmer och serier innan.

Förutom mängden av karaktärer som inte får tillräckligt med screentime för att man skall förstå vilka de är och vad de vill så finns även andra problem med filmen. Jag skall säga innan jag fortsätter att jag jag gillade Age of Ultron. Jag tycker att den var rolig, att det var bra actionscener i den och att karaktärer som vi inte visste mycket om innan definitivt fick mer djup. Mina två problem med filmen var dels att Wedon verkligen inte har hållit igen på vitsar och oneliners. Jag gillar att MCU inte tar superhjältar på det allvar som vissa andra gör (även om de lyckas med den seriösa versionen finfint också: läs Daredevil var awesome). Men det kan bli för mycket, och det blir det verkligen här. Värst tycker jag att det blir när Ultron skall vara med och skämta. Många av Marvels filmer lider av att de inte har intressanta eller trovärdiga skurkar. När mycket annat gärna får vara lättsamt så tycker jag att just skurken måste ha tyngd. Ultron börjar som otäck och bra skurk men devalveras mer för varje scen med honom.

Ultron-2

Mitt andra problem med filmen är rent story-bacerat. Wedon en intervju i Empire Podcast (värd att lyssna på om du inte gjort det än) där han kort och gott berättade att allt som var dåligt storymässigt var Marvels fel. Han fick slåss för att ha kvar Hawkeyes historia och fick offra Thors utflykt för det. Det var uppenbart för alla som såg filmen att det var alldeles för mycket som var bortklippt från sidohistorien när Thor försvinner.

När jag gick från bion var jag, trots bristerna, verkligen nöjd med Joss Whedons uppföljare och jag ser verkligen fram emot att se the extended cut, som jag tror kommer vara snäppet vassare trots sin långa speltid.

xcekgpq0zn2seoiaqv2s

Cinematography friday

amelie1

Denna veckan är cinematography friday inte så spännande. Men kanske kommer du på att du borde se om den underbara Amelie från Montmartre.

Den här vackra filmen från 1999 var för mig en ögonöppnare kring hur mycket editing kan spela roll. Jag älskade (och älskar fortfarande) de små presentationerna av de olika människorna kring Amelie. Jag tycker om hur hela filmer verkar ha minst två olika instagramfilter på sig hela tiden. Hög kontrast och sepia-toner, samtidigt. Det blir som en liten sagovärld. Det är, som så ofta, en förhöjd version av Paris som vi får se. Men jag kan inte låta bli att älska det. Faktum är att jag övertalade min kille (Patrik) att vi skulle bo i just Montmartre när vi åkte till Paris ihop.

Så nu kan vi skriva upp Amelie från Montmartre på våra ”att-se-om-listor” och för dig som missat denna fina film så är det bara att skynda dig till något ställe på internet som har den.

amelie2

Chappie

Chappie_robot

Neill Blomkamp är en regissör som startade så starkt att allt annat sen känns som en upprepning. Eller kanske snarare så att man hade högre tankar om honom än vad som är rimligt. District 9 var en fullträff. En snygg och annorlunda skildring av rasism på ett sätt som gjorde att fler snubbar i femtonårsåldern än medelålders såg den.
Det här greppet med action-driven och att hålla sig till Hollywood-stil men med en annorlunda story var ju både roligt och intressant. Fyra år senare kom Elysium och jag insåg att det här kände jag igen. Samhällsproblem skildrat i actionspäckad science fiction. Tyvärr hade den filmen ett sämre manus och sämre utförande.

När jag fick nys om Chappie (jag är, som ni märker, inget die hard Blomkamp-fan) så skulle filmen strax gå upp på bio. Förväntningarna hann under den korta tiden inte höjas eller sänkas särskilt mycket. Så när jag väl satte mig i salongen så var jag lite trött men tänkte att det här bli väl om inget annat en rolig action-film.

Chappie har haft två väldigt olika trailers. En som just fokuserar på action och en som presenterar den med som en ”robots uppväxt”. När man ser de båda trailersarna så känns det som två olika filmer. När jag ser själva filmen så kommer jag på mig själv med att vilja ha ännu mer av den senare filmen. När action-scenerna flimrar förbi känns det som en transportsträcka för att komma till fler tillfällen att få se en individ växa. Tyvärr handlar filmen lika mycket om en galen vapenutvecklare (Hugh Jackman) och ett gangstergäng som om Chappie och vi tvingas se plothole efter plothole för att handligen ska fortsätta mot nästa explosion.

Ett intressant val av Blomkamp är att rap-rave-duon Die Antwoord spelar gangster-par och adoptivföräldrar till Chappie. De har behållit deras artistnamn, Ninja och ¥o-landi och det är en rätt snygg rave-estetik i den övergivna fabiken som de bor i. Det ryktas om att Ninja var väldigt svår att jobba med och jag känner av det i filmen. Det känns inte alls som han sätter tonen som de andra har och han gör inte en helt stabil skådespelarinsats. Dock är båda deras utseende till så stor fördel att de inte behöver förlita sig så starkt på någon eventuell skådespelartalang utan jag köper det ändå.

Faller då Chappie lika platt som Elysium eller är det en så stark film som District 9? Inget av alternativen skulle jag säga. Handligen har verkligen problem med trovärdighet ibland men det täcks upp av stabila skådespelarinsatser från Jackman, Weaver och Dev Patel. Estetiken är fantasisk emellanåt men varje gång vi får se gangsterkungen Hippo så försvinner känslan helt. Men när eftertexterna rullar är jag ändå glad att jag såg en film som tog upp AI på ett intressant och spännande sätt och jag bär med mig Chappies förtvivlade insikt om hur alla ljuger för sin egen vinnings skull hela tiden.

Cinematography friday

the_kings_speech_1
Ibland så hittar man tillbaka till de där filmerna som egentligen inte är så gamla men så har man ändå glömt hur mycket man gillade.
När jag såg The King’s Speech för första gången så älskade jag den. Dels för att jag har en anglofilisk ådra och varje gång det handlar om något från Storbritanniens 1900-tal (yep, stort spann av tid) så blir jag alldeles till mig. Lägg även till det att jag är oerhört svag för både Colin Firth och Helena Bonham Carter och så inser du att det inte var någon enorm skräll att jag gillade filmen.

Men något som jag blev otippat berörd av var det vackra fotot tillsammans med den underbara scenografin. Flera bilder i filmen är konstverk i sig själva. Det verkar som Danny Cohen och hans kamerateam gillar kontrasten mellan att ha antingen closeup på ansikten eller nästan teaterliknande bild där vi får se hela kroppen på skådespelarna. I en film som handlar om en stammande kung blir det oerhört kraftfullt. Vi ser George VI’s (Colin Firth) frustration när hans läppar och tunga inte lyder honom och vi får också se hur hans kroppsspråk påverkas av både det. Genom helkroppsbilderna tydliggörs också förhållandet mellan en kung och en talpedagog Lionel Logue (Geoffrey Rush) och hur det förändras när de lär känna varandra.
MOVIES-KING'S-SPEECH.

The King’s Speech vann fyra Oscars, men inte i kategorin ”Best Achievement in Cinematography” (dock vann den bästa film). Jag gick in och tittade vilka den tävlade mot och jag förstod att den inte vann. 2010 var ett riktigt guldår för storfilmer med bra foto. Det enda tråkiga var att det var den sämsta bland de fem som vann, Inception (övriga nominerade var: Black Swan,The Social Network och True Grit).

Avengers: Age of Ultron

ageofultron
Igår kom den tredje trailern till Avengers: Age of Ultron. Oftast brukar jag skratta åt att det kan gå att ha tre trailers till de stora blockbustersarna (det här med att böja engelska ord svenskt är man ju dömd att misslyckas med, bare with me) men med Marvelfilmer är det såklart ett undantag.

Det som (hittills) känns mest intressant med Age of Ultron är inte Hulkbuster, inte Ultron själv och inte ens Andy Serkis som Ulysses Klaw. Det som jag är allra mest nyfiken på är hur det kommer sig att både Black Widow och Captain America har flashback-scener (de sågs redan i första trailern) och hur kraftfull Scarlet Witch är. Kanske har de där frågorna ett samband? Är det Scarlet Witch som hypnotiserar dem? Det finns, som vi misstänkte, i alla fall ett samband mellan Scarlet Witchs mindgames och röda ögon som både Black Widow och Hulken har. 
Avengers-Scarlet-Witch-Controls-Black-Widow
Men flashbacksen då? Kan det vara så att Scarlet Witch plågar sina offer med gamla minnen?
Black Widow, aka Natasha Romanoff, har två olika scener i två olika trailers. Vi som har sett Agent Carter vet ungefär vilken uppväxt hon har haft, då vi har fått se delar av vad som kallas ”The Black Widow program”. Den ena scenen verkar vara från något sådant (det är en klassisk ”obehaglig scen i betongigt sjukhus”-grej). Den andra scenen (som vi såg en snabb glimt av redan i första trailern) är en baletträning. Den scenen är inte alls lika solklar som något obehagligt, även om Natasha Romanoff gick balettskola som täckmantel för hennes USSR-agentträning.
Captain Americas, aka Steve Rogers, scen är svårare. Han verkar vara på en dans på 40-talet. Eftersom Peggy Carter skall vara med i filmen gissar jag att det är här hon kommer in. För vi kan väl alla vara överens om att det vore bedrövligt om hon är gammal som i Winter Soldier? Får vi se ett äkta minne eller är det kanske den där dansen som det skall fortsätta tjatas om?

Frågor, frågor och mycket funderingar. Vi får helt enkelt fundera vidare och peppa inför filmen. Tills dess kan vi alla enas om att detta i alla fall var det härligaste med senaste trailern. 1, 2, 3, HOPPA!
awesome_avengersjump

(ps. undrar du varför jag inte snackade om #brutasha? här kommer två anledningar: 1. alla gör det, så du kan läsa om det någon annanstans, 2. jag är team #hawktasha. ds)

Nördiga podcasts

shutterstock

Nördigt
Jag gillar Nördigt! De är inkluderande och prestigelösa. De har fått mig att bli mer intresserad av comics och spel men också introducerat mig till Doctor Who och gett mig en liten puff i ryggen så jag såg BBCs Sherlock. Nivån är blandad, både kvalitetsmässigt och nördighetsmässigt. De varierar lite vilka som är med i programmet men det tycker jag är positivt, det blir olika perspektiv på olika avsnitt. Vad Nördigt lider av är dels att de ofta har galet långa avsnitt och dels att de kan vara rätt många i programmet (upp till 6 personer). Det här är en perfekt pod för dig som vill bli introducerad för nya saker och få tips på spel, comics, tv-serier och filmer. Speciellt tips är att lyssna på de avsnitten som underbara Malin Söderberg är med i (vilka som medverkar står alltid i beskrivningen av avsnittet).
http://nordigt.nu/

The Thought Bubble
ÄNTLIGEN tänkte jag när min podcast-favorit Joanna Robinson startade en comic-podcast ihop med Dave Gonzales. The Thought Bubble är väldigt lyssnar-baserad och den går helt enkelt ut på att Dave svarar på olika comic-frågor. Frågorna kan vara allt ifrån hur han tror att Civil War-filmen kommer skilja sig från berättelsen i comic-förlagan till var man ska hoppa på i x-men-serierna, det handlar som sagt om vilka frågor som kommer in. Joanna och Dave pratar också om tv-serier och filmer som är serietidnings-baserade och där blir det snack om senaste avsnittet eller nyheter oftast.
http://fightinginthewarroom.com/comics/

A Cast of Kings
Game of Thrones är världens största tv-serie och för dig som vill få ut lite extra av varje avsnitt så är A Cast of Kings perfekt. Dynamiken i duon Joanna Robinson och David Chen är härlig och de håller verkligen inte alltid med varandra. Robinson har läst alla utgivna böcker i A Song of Ice and Fire och Chen har inte läst någon. Det gör att de har två olika perspektiv hela tiden men också att Robinson ibland tystnar när Chen börjar ha teorier om vad som ska hända (det ska sägas att de är väldigt hänsynsfulla mot alla spoilerrädda).
http://www.slashfilm.com/category/features/slashfilmcast/a-cast-of-kings/

The Station Agents
Vill du ha koll på ALLA större Amerikanska tv-serier? I den här podden går Joanna Robinson, Dustin Rowles och Josh Kurp igenom veckans avsnitt av allt ifrån The Good Wife till Arrow till Mad Men. Högt och lågt och inte särskilt spoilerkänsligt. Jag tänker att jag inte kommer hinna se alla serier ändå, så jag kan lika gärna få veta lite vad som händer i de jag missar så har jag lite mer referenser med mig när jag läser populärkulturella artiklar eller blogginlägg. Under tiden som jag lyssnar så blir det också tydligt vilka serier som jag inte ska börja se på eller som jag kan känna mig nöjd med att jag slutade se.
http://www.pajiba.com/station_agents/

The Empire Podcast
Alla filmnördar känner till tidningen Empire. Den största kvalitén som den här podcasten har är främst att de får många intervjuer och att de gör det bra. Jag lyssnar alltid på The Empire Podcast när en storfilm som jag gillar kommer ut, för då vet jag att jag kan räkna med en del intervjuer av casten och/eller regissör och manusförfattare.
http://www.empireonline.com/podcast/

The Nerdist Podcast
Även om jag egentligen har rätt svårt för programledaren i The Nerdist podcast så är gästerna ibland riktigt roliga och intressanta. När inte Chris Hardwick mest pratar om dig själv och faktiskt ställer bra frågor så blir det riktigt bra (tyvärr är det ca 30% av alla avsnitt). Men jag vill i alla fall tipsa om detta. För Doctor Who-fans så är både avsnittet med Matt Smith och det med David Tennant ett måste! I övrigt bör ni lyssna på Tom Hiddleston-avsnittet (han pratar om ”the lost Harry Potter-generation”, om alla brittiska skådespelare som var gamla för att spela elever men för unga för att vara lärare), avsnittet med Harry Potter själv (jag gillar verkligen andra filmer Daniel Radcliffe gjort, men lets face it, han kommer alltid vara vår Harry) och på temat att ha varit barn-kändis men inte flippat ur så bör ni också lyssna på Neil Patrick Harris-avsnittet.
Det är lätt att hitta vilka man känner sig intresserad av då nästan alla avsnitt kort och gott heter namnet på gästen.
http://www.nerdist.com/podcast_channel/nerdist-podcast-channel/

(Ps. Alla podcasts finns ju säkert i din podcast-app ds.)